NITTONHUNDRANITTIOSJU
Behandlas som ett barn som är betydligt yngre än siffrorna som står i mina papper. Min pappa stannar kvar i nittonhundranittiosju. Kanske för att ta igen den tid han förlorade när jag satt i sandlådan och gjorde sandslott, när jag sprang runt hemma med en nalle i högrahanden och när jag skrek över saker som inte alls var väsentliga.
Dig gör jag besviken och mig gör du besviken. Sanningen är att det känns som om det är försent att förlåta nu. Vad du än ber mig kommer jag inte spy ut maginnehåll och vokaler, konsonanter, ord som knappast sitter ihop. För att tillfredställa ditt faderskap.
Du är inte min spegelbild. Vissa saker ligger mig inte nära kroppen. Det är inte lager av hud utan döda celler som i grupp faller av. Det var längesedan solen föll över oss för att skapa en gemensamhet. Någonting konkret. Jag är apelsinskalet som sakta faller av för att visa det saftiga inuti. För dig. Och jag fortsätter göra dig besviken.
Dig gör jag besviken och mig gör du besviken. Sanningen är att det känns som om det är försent att förlåta nu. Vad du än ber mig kommer jag inte spy ut maginnehåll och vokaler, konsonanter, ord som knappast sitter ihop. För att tillfredställa ditt faderskap.
Du är inte min spegelbild. Vissa saker ligger mig inte nära kroppen. Det är inte lager av hud utan döda celler som i grupp faller av. Det var längesedan solen föll över oss för att skapa en gemensamhet. Någonting konkret. Jag är apelsinskalet som sakta faller av för att visa det saftiga inuti. För dig. Och jag fortsätter göra dig besviken.
Kommentarer
Trackback
