TJA JOSEFIN

"Det är inte många som får ett ord uppkallat efter sig. Inte ens Hitler fick det, till exempel att hitla, det skulle kunna betyda att begå det värsta tänkbara ogärningar mot människor, inte bara sina närmaste, utan mot själva mänskligheten, oss alla, förutom mot den som hitlade, att hitla skulle därför ha varit ett så stort och omfattande ord att det skulle ha överskuggat resten av språket om man inte även hittade en mycket god person på vars namn man kunde bilda ett ord, men finns det över huvud taget någon människa vars goda gärningar kan mäta sig med Hitlers ondska?

Finns det någon sådan jämvikt? Inte vad jag vet."
Lars Saabye Christensen - Saabyes Cirkus

bryt mig upp
blotta en insida dömd att föraktas och
leta efter mod
svälj

det finns ingen stolthet kvar
en möjlighet att våga kommer aldrig
ifatt

balansera på det tunna lager
som omsluter min kropp
det är inte ett skal det är en kokong

och inse mina krav
bryt mig upp
kastrera mina brev
låt de inte bli fler och fler

bryt upp
leta aldrig hopp


bryt mig upp

Bestämde mig för en sovmorgon. Och när jag bestämmer mig för att sova är det omöjligt. Vaknade tidigt men drack kaffe framför Gossip Girl.

Ikväll ska jag njuta av det ljuva livet; premiärvisning av Lukas Moodyssons Mammut. Det blir jag och alla kändisar.

Brutalt omotiverad och det spelar ingen roll vad jag gör för jag får ingenting för det. Det känns inte värt att kämpa längre. Om allt skiter sig, vad gör jag då? Det är redan på god väg. Ingenting händer.

Det händer aldrig någonting.

Jag vill: Åka hem, krypa ned under täcket, se Science of Sleep, dricka te, glömma vem jag är ett tag.
Men: Jag vågar inte. Att komma tillbaka till verkligheten är något av det värsta som finns.

Jag är så trött på att ständigt skada. Jag är så trött på att alltid göra fel.

Skippade skolan. Drack istället kaffe framför Gökboet. Igår bakade jag bullar, idag blev det broccolisoppa samt hembakt bröd till lunch. Jag skulle bli en perfekt hemmafru men nej, jag har andra planer.

Solen föll vackert igenom fönstret och jag trodde det var vår. Ute var det däremot kallt och jag tog mig in mot stan. Förde en konversation över ett glas te med min finaste vän.

Jag ska fräta sönder mina tarmar med billigt gift
och jag har fastnat i leran där är sången falsk
ingen väg leder till mig

Om du är modigare än jag - öppna munnen. Låt det där spröda komma ut. Jag lyssnar. Det är du som får ta det första steget, jag är alldeles för feg.

Och jag skulle kunna döda för att ligga på svalt sommargräs och stirra upp i himlen just nu.

Kramar om en axel men det är inget barn. I några sekunder känns det som om framtiden placerar bitarna på rätt plats, i ett tusenbitarspussel. I nästa stund blir det grådisigt igen. Aldrig en konkret bild framför mig. När sinnet tröttnar slutar kroppen bry sig. Kanske löser det sig.

Uppfinner mig själv igen. Vissa bitar saknas.Trots det kan ingenting stilla min hunger. När dubbelmoralen blir en del av vardagen, blir det plusgrader igen.

När jag insett hur jag romantiserat romantiken och sett för mycket film,
spelar det ingen roll att det sitter i skinnet, att ta plats och visa sig stark.

Det är då insidan krymper och skrumpnar ihop

När jag tänker efter, borde jag vara ett kap. Allas dröm ungefär. Som en karaktär i en film, en film med fina färger och ett bra soundtrack. Det är ju jag.

Jag skriver poesi. Jag skriver musik. Välj mig och banala kärlekstexter (eller sådana med något slags djup) dediceras till dig. Texter kommer att innehålla ditt namn. Och även om något du säger kanske hamnar i en vers eller två, bör du inte låta dig skrämmas.

Och egentligen är jag väl inte ful heller. Och jag är inte överviktig. Jag intresserar mig för saker. Ligger gärna hemma och kollar på film, lyssnar på musik, ser en pjäs och diskuterar efteråt. Jag är intresserad av politik och jag är duktig i skolan. Jag kan laga mat (vegetarisk) och baka. Dammsuga däremot, är något av det tråkigaste jag vet. Tidningar kan jag bläddra i, i timmar. Jag är öppen för nya saker. Jag har humor och bär på en del självdistans. Jag spelar teater.

Mitt självförtroende är ganska dåligt men det är sådant som går att jobba på. Egentligen är jag ett kap. Kanske i alla fall.

Så välj mig.

Försöker minnas vad som hänt år tjugohundraåtta. Vad jag gjort. Vad jag känt. Och det är totalt blankt i huvudet. Kanske är det därför jag älskar att fotografera;a det blir som ett andra minne.

Det enda jag minns är sommaren i nacken de timmar jag spenderade i olika parker, min svettiga kropp under Arvikafestivalen och Spanien. Jag minns även timmarna jag spenderat sjungande. Själv eller med andra. Kanske räcker det.

Gott nytt år.

Jag trodde jag visste vem jag var. Nu vet jag att man aldrig kan vara säker. Och vad bryr jag mig om säkerhet, när jag bara vill drömma sådant som sedan slår in?

Så besök mig. Inte bara i nattens mörkaste mörker, utan i hela din fantastiska, fysiska existens. Gör det.

Du har inget att förlora. Annat än förståndet.

Nu åker jag iväg till skogen. I fyra dagar ska jag se ut som en hemlös, låta dagarna gå och kanske göra någonting vettigt (så som att läsa manus, eller liknande). Ikväll blir det även en julafton#2, i en version som bara innehåller levande ljus, lite mat och två nära släktingar till mig (och mamma).

Jag är tillbaka i Stockholm på måndag, vid femtiden. Vi ses, ta hand om varandra.




Sakna mig.

I morse följde jag solen och avslutningen blev en pjäs så mäktig att det blev svårt att andas. Det var längesedan jag fick den där känslan i halsen, i magen. Att någonting kan vara så fel men bli så rätt. Ett underbart manus och tolkningar som sliter i min kropp. Ofattbart.

Och när vi gick därifrån kunde jag inte sluta skaka.

Och de andra önskar sig materiella ting.
Jag vill bara gå på Hogwarts.

Det finns energi i mig jag inte känt på länge. Ingenstans får jag göra av den. Tvingad till att stanna inne ("Du är fortfarande sjuk! Du har fortfarande influensa!"). Det struntar väl jag i, jag KÄNNER mig frisk.

Idag önskar jag mig långt hår så jag kan headbanga till Zeppelin och köra fula rockposer utan att känna mig löjlig. Mamma mätte mig i centimeter och det visar sig att jag sträcker mig etthundrasjuttiofyraochenhalv centimeter över havet. Detta är inte klokt (men vad är klokt egentligen? nej, just det. Einstein räknas inte).

Min kropp går på högvarv även om jag borde ligga med huvudet under filten och sova. Det går inte.

Idag ska jag äta våfflor eller pannkakor bara för att det var så länge sen. Bara för att. Idag är allting bara för att. Kanske (antagligen) är hela livet bara för att.

Tisdag och jag trodde att jag mådde tillräckligt bra för att vara i skolan men dagen slutade på vårdcentralen och sedan Karolinska för att utesluta blindtarmsinflammation. Och blindtarmsinflammation uteslöts. Onsdag och jag var vaken ungefär en timme av tjugofyra. Mådde fördjävligt. Idag, torsdag, är det lite bättre. Det känns okej att vara vaken.

Allt detta prat om kärlek får mig att känna mig så liten. Så malplacerad i en stad full av både svärta och skira, ljusa drömmar och romantik. Jag vet inte var jag ska ställa mig. Det känns i hela ryggraden och jag tycker inte om det.

Och jag placerad på en plats där jag inte vill vara men å andra sidan, har jag ingen aning om var jag hellre skulle befinna mig. Det råder ständig kaos under huden, i det blodomlopp och i den kropp som tydligen ska vara min.