TJA JOSEFIN

Försöker minnas vad som hänt år tjugohundraåtta. Vad jag gjort. Vad jag känt. Och det är totalt blankt i huvudet. Kanske är det därför jag älskar att fotografera;a det blir som ett andra minne.

Det enda jag minns är sommaren i nacken de timmar jag spenderade i olika parker, min svettiga kropp under Arvikafestivalen och Spanien. Jag minns även timmarna jag spenderat sjungande. Själv eller med andra. Kanske räcker det.

Gott nytt år.

En kärlekshistoria utan sex.

Har gjort i stort sett ingenting i fyra dygns tid. Det är skönt att vara hemma.

Jag trodde jag visste vem jag var. Nu vet jag att man aldrig kan vara säker. Och vad bryr jag mig om säkerhet, när jag bara vill drömma sådant som sedan slår in?

Så besök mig. Inte bara i nattens mörkaste mörker, utan i hela din fantastiska, fysiska existens. Gör det.

Du har inget att förlora. Annat än förståndet.

Nu åker jag iväg till skogen. I fyra dagar ska jag se ut som en hemlös, låta dagarna gå och kanske göra någonting vettigt (så som att läsa manus, eller liknande). Ikväll blir det även en julafton#2, i en version som bara innehåller levande ljus, lite mat och två nära släktingar till mig (och mamma).

Jag är tillbaka i Stockholm på måndag, vid femtiden. Vi ses, ta hand om varandra.




Sakna mig.

Jag hade en fin julafton, på alla sätt och vis. Ovanligt avslappnat och fylld med saker som uppskattas. Vi tittade inte på Kalle Ankas jul, istället spelades Monopol (min pappa vann och därefter var han odräglig). Julklapparna jag gav skapade positiva reaktioner, jag blev överraskad och nöjd över mina. På kvällen sjöng jag midnattsmässa. En fin jul. Nya traditioner?

Har låtit kreativiteten flöda på ett väldigt annorlunda sätt idag. Tänker inte dela med mig av bilderna (ber om ursäkt, Hanna). Imorgon är det julafton, om du mot all förmodan missat det.

Fem koppar kaffe och två timmar senare: Blond!
(och färgen överensstämmer inte riktigt med verkligheten)

I morse följde jag solen och avslutningen blev en pjäs så mäktig att det blev svårt att andas. Det var längesedan jag fick den där känslan i halsen, i magen. Att någonting kan vara så fel men bli så rätt. Ett underbart manus och tolkningar som sliter i min kropp. Ofattbart.

Och när vi gick därifrån kunde jag inte sluta skaka.

Och de andra önskar sig materiella ting.
Jag vill bara gå på Hogwarts.

Idag fick jag lämna lägenhetens fyra väggar för första gången sedan i tisdags kväll. Hamnade i ett fullproppat centrum och istället för att störa mig på dessa levande väsen blev jag lycklig av deras existens. En av anledningarna till varför jag aldrig skulle klara av att bo på landet.

Det finns energi i mig jag inte känt på länge. Ingenstans får jag göra av den. Tvingad till att stanna inne ("Du är fortfarande sjuk! Du har fortfarande influensa!"). Det struntar väl jag i, jag KÄNNER mig frisk.

Idag önskar jag mig långt hår så jag kan headbanga till Zeppelin och köra fula rockposer utan att känna mig löjlig. Mamma mätte mig i centimeter och det visar sig att jag sträcker mig etthundrasjuttiofyraochenhalv centimeter över havet. Detta är inte klokt (men vad är klokt egentligen? nej, just det. Einstein räknas inte).

Min kropp går på högvarv även om jag borde ligga med huvudet under filten och sova. Det går inte.

Idag ska jag äta våfflor eller pannkakor bara för att det var så länge sen. Bara för att. Idag är allting bara för att. Kanske (antagligen) är hela livet bara för att.

Tisdag och jag trodde att jag mådde tillräckligt bra för att vara i skolan men dagen slutade på vårdcentralen och sedan Karolinska för att utesluta blindtarmsinflammation. Och blindtarmsinflammation uteslöts. Onsdag och jag var vaken ungefär en timme av tjugofyra. Mådde fördjävligt. Idag, torsdag, är det lite bättre. Det känns okej att vara vaken.

Plåtar av kärlek men en hel del deg i magen. Hemgjord pepparkaksdeg för första gången i mitt liv.

Dag av traditionsenligt bak; pepparkaksdeg (som imorgon kommer bli hjärtan och sådant) och tryffel. Nya skor (enorm materiell lycka). En mysig decembersöndag. Min kropp är seg som gelé och imorgon är det måndag igen - sista veckan innan jullovet (fredag).

Allt detta prat om kärlek får mig att känna mig så liten. Så malplacerad i en stad full av både svärta och skira, ljusa drömmar och romantik. Jag vet inte var jag ska ställa mig. Det känns i hela ryggraden och jag tycker inte om det.

Och jag placerad på en plats där jag inte vill vara men å andra sidan, har jag ingen aning om var jag hellre skulle befinna mig. Det råder ständig kaos under huden, i det blodomlopp och i den kropp som tydligen ska vara min.

Idag är det lucia och heldag med kören. Och det är cool.

Fredag och jag är inte förälskad. Vet vad jag söker men inte var jag kan finna det. Som alltid. Det är samma spår på repeat, musiken alltid på play. Försöker bortse från mig själv.

Jag lägger mitt liv i händerna på ett hopp som inte finns. Trapporna ned till tunnelbanan varierar i längd och ibland flyger kroppen ned. I början av mitt liv fanns ingenting annat än väggar och fönster att se ut igenom. Vad som fanns utanför hade jag ingen aning om. Vid sexton års ålder, vet jag inte om jag har någon större vetskap än jag hade då. Den här världen bär kedjor och de är kedjade vid mina fötter. Som en fånge i ett läger växer fötterna till bly.

När någon talar om att de går som på moln, vet jag att de ljuger. Det finns inga moln att gå på, det är bara samlingar av vattendroppar och iskristaller. De finns över oss och de är tunga, faller ned i ögonen.

För det är lättare att ljuga än att acceptera den sanning som gör ont.

Jag är anonym i min egen stad. När jag korsar gator, gör jag det som ett spöke. Ett spöke från en dröm. Som aldrig blir upptäckt.

Se det från min synvinkel, ta en promenad i mina skor;
om du inte är synlig,
hur ska du då bli hittad?

Fin söndag. Fylld av sång, två fina personer och spenderande av pengar. Samt skratt åt idiotiska beteenden och varandra.

Tidigt luciafirande. Betoning på tidigt. Och jag trodde aldrig att jag skulle säga det här men; jag saknar snön.

Jag har hittat tillbaka till det roliga med musik igen. Skriver, spelar och det känns bra. Och jag impulsköpte en fin bok idag som heter The Beatles: Icons of our time. Ska läsa ordentligt någon kväll tillsammans med en kopp te. Ikväll repeterar jag Gökboet och mår illa.

Det råkar vara så att jag tappat bort en liten del av mig själv men hittat tillbaka till en annan. Att inse felen i rörelsen är alltid lika svårt. Abstinensen som bor i min kropp växer sig större med varje dag som går. Och när jag vet vad du gjorde när jag sov, börjar kroppen skaka när jag ser dig. Patetiskt nog.

När drömmarna som kommer till mig om nätterna är bättre än verkligheten, är uppvaknandet en besvikelse. När jag befinner mig i ett annat land än Sverige, med någon annan än mig själv. När jag känner en hand över skulderbladet i sömnen och märker senare att den inte finns där, vet jag inte om jag vill vakna längre.

Att hjärnan aktiveras i rapid eye movement-sömnen underlättar inte för mig.