TJA JOSEFIN

Mellan söndag 26/10 och onsdag 29/10 befinner jag mig i skogen, stugan och Värmland. Där stannar jag för att andas annat än asfalt, aspartam och avgaser. Det behövs. Däremot; åka i en liten, lätt bil i den här blåsten och det här regnet kan bli en annorlunda upplevelse.

 Ni vet var jag finns. Ta hand om er.

Ikväll har jag sett Jonas Gardell på Scalateatern. Det var fantastiskt. Inte nog med att han verkligen når ut till publiken, strålar som ingen annan och får mig och många andra att skratta tills man får kramp i magen. Ikväll relaterade han skämt till mig, förde någon slags konversation med mig och det var så fint. Allt var så fint just då, även om jag hade kramp i magen.

Beger mig till IKEA med C. redan nu på morgonen för att hitta saker som jag inte ens behöver. Det är sådant som behövs ändå, för mig. Som en start på ett väldigt efterlängtat höstlov. Vad C. ska leta efter har jag ingen större koll på. Säkert någonting nödvändigt (så handlar inte jag - onödiga saker är lite roligare).

Jag får tid till så mycket när jag inte är i skolan. Det blåser småspik utanför.

Vill kasta sten i väggar och skrika för att få ut det som finns inuti. Jag blir yr i magen när jag åker hiss om den känslan bara kunde stanna kvar i mig av någon anledning (som är rätt så djävla rätt).

Jag är yr i huvudet av en anledning som inte finns och jag vill bara krypa ned under täcket. Hela min kropp vill stanna där, inte röra mig, ligga still, inte röra mig. Munnen stängd, huvudet stängt, stänga av. Stänga av. Stänga av.

Vill inte gå upp, gå ut, vara duktig, göra vad de andra tror och hoppas jag ska göra. Vill inte vara en del av deras plan, vill inte passa in i deras mall.

Helvete.

Ni vet Bröderna Lejonhjärta.
Idag känner jag mig verkligen som Skorpan (innan de kommer till Nangijala). Jag känner mig som en liten lort. Jag är bara en liten lort.

Den här dagen är verkligen inte min. Sedan första klivet utanför sängen och mitt tjocka täcke kändes fel. När allt jag gör bara känns fel finns det ingenting annat att göra än ge upp - så känns det i alla fall.

Som om det inte räcker med regnet som slår mig i ansiktet, med de tusen människor som går in i mig, trängs och beter sig respektlöst. Som om det inte räcker med att jag vaknar varje morgon och försöker göra det jag ska. Jag behöver ingenting mer som stoppar mig, som hindrar mig, sliter mig i små, små bitar. Jag behöver inte de drömmar som får mig att vakna med en klump i magen.

Det enda jag behöver är tystnad.

Mamma kikar på lägenheter. Flyttar hon flyttar jag med och det är verkligen vad jag vill. Det finns ingen anledning för mig att stanna här. Skulle aldrig säga nej. Aldrig.

Idag hittade jag en ny kvinnoröst som ska trösta mig i vintern som kommer sluka mig med sitt mörker.

Helt klart omstart. Varför vet jag inte, det kändes bra helt enkelt.