TJA JOSEFIN

Fredag och jag är inte förälskad. Vet vad jag söker men inte var jag kan finna det. Som alltid. Det är samma spår på repeat, musiken alltid på play. Försöker bortse från mig själv.

Jag lägger mitt liv i händerna på ett hopp som inte finns. Trapporna ned till tunnelbanan varierar i längd och ibland flyger kroppen ned. I början av mitt liv fanns ingenting annat än väggar och fönster att se ut igenom. Vad som fanns utanför hade jag ingen aning om. Vid sexton års ålder, vet jag inte om jag har någon större vetskap än jag hade då. Den här världen bär kedjor och de är kedjade vid mina fötter. Som en fånge i ett läger växer fötterna till bly.

När någon talar om att de går som på moln, vet jag att de ljuger. Det finns inga moln att gå på, det är bara samlingar av vattendroppar och iskristaller. De finns över oss och de är tunga, faller ned i ögonen.

För det är lättare att ljuga än att acceptera den sanning som gör ont.

Jag är anonym i min egen stad. När jag korsar gator, gör jag det som ett spöke. Ett spöke från en dröm. Som aldrig blir upptäckt.

Se det från min synvinkel, ta en promenad i mina skor;
om du inte är synlig,
hur ska du då bli hittad?

Det råkar vara så att jag tappat bort en liten del av mig själv men hittat tillbaka till en annan. Att inse felen i rörelsen är alltid lika svårt. Abstinensen som bor i min kropp växer sig större med varje dag som går. Och när jag vet vad du gjorde när jag sov, börjar kroppen skaka när jag ser dig. Patetiskt nog.

När drömmarna som kommer till mig om nätterna är bättre än verkligheten, är uppvaknandet en besvikelse. När jag befinner mig i ett annat land än Sverige, med någon annan än mig själv. När jag känner en hand över skulderbladet i sömnen och märker senare att den inte finns där, vet jag inte om jag vill vakna längre.

Att hjärnan aktiveras i rapid eye movement-sömnen underlättar inte för mig.

Behandlas som ett barn som är betydligt yngre än siffrorna som står i mina papper. Min pappa stannar kvar i nittonhundranittiosju. Kanske för att ta igen den tid han förlorade när jag satt i sandlådan och gjorde sandslott, när jag sprang runt hemma med en nalle i högrahanden och när jag skrek över saker som inte alls var väsentliga.

Dig gör jag besviken och mig gör du besviken. Sanningen är att det känns som om det är försent att förlåta nu. Vad du än ber mig kommer jag inte spy ut maginnehåll och vokaler, konsonanter, ord som knappast sitter ihop. För att tillfredställa ditt faderskap.

Du är inte min spegelbild. Vissa saker ligger mig inte nära kroppen. Det är inte lager av hud utan döda celler som i grupp faller av. Det var längesedan solen föll över oss för att skapa en gemensamhet. Någonting konkret. Jag är apelsinskalet som sakta faller av för att visa det saftiga inuti. För dig. Och jag fortsätter göra dig besviken.

Idag bör du ta plats. Du bör sträcka på benen lite extra på tunnelbanan. Du bör räcka upp handen för att svara på en fråga i skolan och skratta utan att hålla handen för munnen. För du är värd att ta plats. Varje dag.

Börja idag. Forstätt imorgon. Ta plats, om någon stirrar på dig från tunnelbanesätet mitt emot - stirra tillbaka. Vem du än är.

Inga förväntningar och hjärtat slår i vanlig takt.
Lite tråkigt i längden utan speciell känsla i magen men jag håller ut. Fokuserar på annat.
Försöker i alla fall.

Mina händer är nariga trots att jag bär de tjockaste vantar jag hittat,
min kropp är kall trots stickade tröjor och raggsockor.

Därför nöjer jag mig med blickar,
just nu i alla fall.
Trots detta: växla några ord med mig.
Förändringen kanske är närmre än jag tror.

Känner mig fåordig,
dagarna rullar på. De senaste dagarna har varit bra.
Humöret är stabiliserat.

Jag vågar inte lova mig någonting, eftersom jag har en vana att bryta löften.
Det jag lovar mig själv, i alla fall.
Trots detta finns det saker jag kämpar för att hålla.

jag bryter inga löften för
jag lovar ingenting

bakom cellvägg hudveck bryts
vissa ben där skakas världen om
på utsidan syns inte skillnaden
inuti flisor av det gamla
för att byggas upp
av någonting nytt

som aldrig dyker upp

mina drömmar är för stora
i mitt hjärta slår inga knoppar ut
mitt blod blandat med honung;
sötman i mig är bara drömmar
de höga krav som
stämplas på min omgivning

spä ut mig med vatten
dränk det jag vill
ingen lovar mig någonting

När jag gick från tunnelbanan möttes jag av snö. När jag klev av tåget möttes jag av snö. Min jacka blev prickig av tunna snöflingor. I mig sjöng barnet av glädje och ansiktet riktades mot den mörka himlen, även den fylld av vita prickar. Mitt svar på novembermörkret föll över mig som snö och trots de bitande minusgraderna, kunde jag inte låta bli att le.

Novemberväder måste finnas av en anledning. Det måste ju vara så att det är grått, kallt och regnigt för att vi, när det vita täcket av snö faller över oss, ska bli lättade. Snön är till för att ljusa upp det mörka grå, som ligger och skaver i ryggraden. Eller är det bara jag som letar anledningar till olika fenomens existens?

Ligger i drivor och för första gången på veckor finns tid att ligga ned utan frågor som snurrar vilt i huvudet. Kanske har budskapet om att ta hand om sig själv ibland gått in till en viss del. Även om det är tusen saker som väcker missnöje.

Nu när mörkret inte går att kalla tillbaka är det dags att acceptera. Tända värmeljus, lyssna på musik och försöka bli frisk. Det måste bli en vinter att överleva. Hjälp mig.

känner du hur jordbävning kopplar bort
livselektroder stänger av strömmen
inser du storheten i de glas som fallit i
golvet; de gav upp och föll i bitar
kämpade aldrig emot förstod:
det finns ingenting kvar
det finns ingenting kvar

på väg mot havet möter vi en stig
det är bara att simma över
livet ovanför ytan hittar inte hit och vi
kommer aldrig bli fria

radion sänder ut meddelanden du
stänger av de har makten ingenting
du kan påverka så stäng
av
det finns ingenting kvar

dina ögon byter håll och mellan timmarna
som går fingrar mot kaffekoppen men
stängd mun
väljer att dricka ur öppnar knappt
sinnet istället: stänger ute
köksdörren stängd
persiennen nere
det finns ingenting kvar
DET FINNS INGENTING KVAR
(i din kaffekopp
i du och jag)

om natten: du är glaset du faller
din kropp i bitar det finns
ingenting

kvar

huvudet tankarna
känslorna kroppen (skalet)
jag trivs inte med er

och jag spolar tillbaka tiden
de där ögonen är lika klara som de
var då

det är inte mina

Klockan nio blir det en bussresa med de som inte ens gick och la sig igår kväll. Det lär ligga en hinna av nyvakna ögon och rödsprängda, övertrötta mellan de röda stolarna.

Det blir högmässa (och sjunga stycken jag inte kan).
Det blir en röst (hur den kommer låta, får vi höra).

Och igår var fint, väldigt fint. Ikväll blir det jazzspelning.

Äter frukt. Känner mig som en Beatles-medlem i min frisyr då mitt hår växer alldeles för långsamt. En helg full med förväntan ligger framför mig. Det kommer bli intensivt men absolut värt det.

Denna eftermiddag innebar Drama, som komplettering till min annars ganska teoretiska skolgång. Att få släppa kontrollen och kasta runt känslor i rummet (på ett mindre seriöst plan) var exakt vad jag behövde. Min kropp är fylld med ny energi (men mitt huvud är trött).

Resterande timmar av dagen: Ta djupa andetag och ta. det. lugnt.

Te. Den blå soffan. Chokladbollar (därefter: illamående).
Ord som flödar ur munnar som öppnas och stängs.
Tystnad som fylls ut med musik (som alltid).
Och den där känslan i kroppen som jag inte vill ha där.

Äter middag (yoghurt, flingor och apelsinjuice. påminner mer om en frukost faktiskt). Har stängt av hjärnan för dagen och resterande timmar ska spenderas med sådant som inte gnager för mycket i hjärncellerna.

I natt är det valvaka - USA går till val. Jag vet vem jag hoppas får sitta i Vita Huset de närmaste fyra åren.

I det ögonblick min iPod slog om till White Winter Hymnal tog jag stegen ut ur centrum. Då möttes jag av någonting som förvånade mig; årets första snö. Den föll (snarare slog) i mitt ansikte. I symbios med vinden. Och nej, den fastnar inte på marken, den går inte att åka pulka i, men det är ändå snö. I oktober. Absurt.