TJA JOSEFIN

Mamma kom hem från London med Dazed&Confused samt massor av kläder. Idag fortsätter jag sjunga.

Katten ligger och spinner åttio procent av dagens timmar, det är fint. C. sover och jag ska sjunga i kyrkan hela helgen.

Behandlas som ett barn som är betydligt yngre än siffrorna som står i mina papper. Min pappa stannar kvar i nittonhundranittiosju. Kanske för att ta igen den tid han förlorade när jag satt i sandlådan och gjorde sandslott, när jag sprang runt hemma med en nalle i högrahanden och när jag skrek över saker som inte alls var väsentliga.

Dig gör jag besviken och mig gör du besviken. Sanningen är att det känns som om det är försent att förlåta nu. Vad du än ber mig kommer jag inte spy ut maginnehåll och vokaler, konsonanter, ord som knappast sitter ihop. För att tillfredställa ditt faderskap.

Du är inte min spegelbild. Vissa saker ligger mig inte nära kroppen. Det är inte lager av hud utan döda celler som i grupp faller av. Det var längesedan solen föll över oss för att skapa en gemensamhet. Någonting konkret. Jag är apelsinskalet som sakta faller av för att visa det saftiga inuti. För dig. Och jag fortsätter göra dig besviken.

Idag bör du ta plats. Du bör sträcka på benen lite extra på tunnelbanan. Du bör räcka upp handen för att svara på en fråga i skolan och skratta utan att hålla handen för munnen. För du är värd att ta plats. Varje dag.

Börja idag. Forstätt imorgon. Ta plats, om någon stirrar på dig från tunnelbanesätet mitt emot - stirra tillbaka. Vem du än är.

Idag: ignorerar jag allt som borde tas tag i. Drunknar i snö och fryser under skinnet. Undviker speglar och svarta tunnelbanefönster.

Fotade C. Fler bilder lär dyka upp så småningom, här eller där.

Det första ordet jag yttrade, i nyvaket tillstånd var: Helvete. Inte lite snö har landat på jorden under natten. De har inte satt på värmen i lägenheten, jag fryser.

Inga förväntningar och hjärtat slår i vanlig takt.
Lite tråkigt i längden utan speciell känsla i magen men jag håller ut. Fokuserar på annat.
Försöker i alla fall.

Mina händer är nariga trots att jag bär de tjockaste vantar jag hittat,
min kropp är kall trots stickade tröjor och raggsockor.

Därför nöjer jag mig med blickar,
just nu i alla fall.
Trots detta: växla några ord med mig.
Förändringen kanske är närmre än jag tror.

Känner mig fåordig,
dagarna rullar på. De senaste dagarna har varit bra.
Humöret är stabiliserat.

Jag vågar inte lova mig någonting, eftersom jag har en vana att bryta löften.
Det jag lovar mig själv, i alla fall.
Trots detta finns det saker jag kämpar för att hålla.

jag bryter inga löften för
jag lovar ingenting

bakom cellvägg hudveck bryts
vissa ben där skakas världen om
på utsidan syns inte skillnaden
inuti flisor av det gamla
för att byggas upp
av någonting nytt

som aldrig dyker upp

mina drömmar är för stora
i mitt hjärta slår inga knoppar ut
mitt blod blandat med honung;
sötman i mig är bara drömmar
de höga krav som
stämplas på min omgivning

spä ut mig med vatten
dränk det jag vill
ingen lovar mig någonting

När jag gick från tunnelbanan möttes jag av snö. När jag klev av tåget möttes jag av snö. Min jacka blev prickig av tunna snöflingor. I mig sjöng barnet av glädje och ansiktet riktades mot den mörka himlen, även den fylld av vita prickar. Mitt svar på novembermörkret föll över mig som snö och trots de bitande minusgraderna, kunde jag inte låta bli att le.

Novemberväder måste finnas av en anledning. Det måste ju vara så att det är grått, kallt och regnigt för att vi, när det vita täcket av snö faller över oss, ska bli lättade. Snön är till för att ljusa upp det mörka grå, som ligger och skaver i ryggraden. Eller är det bara jag som letar anledningar till olika fenomens existens?

Fucking awesome!

Det där med att försöka vara seriös har raderats ut ur min hjärna. För tillfället i alla fall. Kanske kommer en släng tillbaka senare men för tillfället känns det bäst att inte ta allting på hundraprocentigt allvar. I like it, free spirit!

Vi bestämde oss helt enkelt för att göra saker vi inte gjort tidigare; dricka kaffe och äta lussebulle vid Nybrokajen, promenera väldigt, väldigt mycket och rita fula saker på NK. Plus en hel massa mer som att behöva gå av caféspårvagnen för att vi inte hade kontanter, nästan kissa på sig på Östermalm, posera med julgranar och leta jultomtar för att finna julstämningen samt prata en massa (men det brukar vi ju göra).

Längtar efter sådant här och vill bara vara tonårspatetisk, fly från mig själv och glömma den jag är.

Ligger i drivor och för första gången på veckor finns tid att ligga ned utan frågor som snurrar vilt i huvudet. Kanske har budskapet om att ta hand om sig själv ibland gått in till en viss del. Även om det är tusen saker som väcker missnöje.

Nu när mörkret inte går att kalla tillbaka är det dags att acceptera. Tända värmeljus, lyssna på musik och försöka bli frisk. Det måste bli en vinter att överleva. Hjälp mig.

Ingen ork, motivation; ett huvud som gelé. Peta och det dallrar (lovar). Ett virus sprider sig i våra kroppar. Det är något som vandrar under huden, en tystnad som oroar mig. Det är tungt att vakna på morgonen, det är tungt att röra läpparna, kroppen, tungt att tänka och tungt att gå och lägga sig. Inbillar mig att det är hösten.

Och jag har fått mina nya glasögon.

känner du hur jordbävning kopplar bort
livselektroder stänger av strömmen
inser du storheten i de glas som fallit i
golvet; de gav upp och föll i bitar
kämpade aldrig emot förstod:
det finns ingenting kvar
det finns ingenting kvar

på väg mot havet möter vi en stig
det är bara att simma över
livet ovanför ytan hittar inte hit och vi
kommer aldrig bli fria

radion sänder ut meddelanden du
stänger av de har makten ingenting
du kan påverka så stäng
av
det finns ingenting kvar

dina ögon byter håll och mellan timmarna
som går fingrar mot kaffekoppen men
stängd mun
väljer att dricka ur öppnar knappt
sinnet istället: stänger ute
köksdörren stängd
persiennen nere
det finns ingenting kvar
DET FINNS INGENTING KVAR
(i din kaffekopp
i du och jag)

om natten: du är glaset du faller
din kropp i bitar det finns
ingenting

kvar

huvudet tankarna
känslorna kroppen (skalet)
jag trivs inte med er

och jag spolar tillbaka tiden
de där ögonen är lika klara som de
var då

det är inte mina

Klockan nio blir det en bussresa med de som inte ens gick och la sig igår kväll. Det lär ligga en hinna av nyvakna ögon och rödsprängda, övertrötta mellan de röda stolarna.

Det blir högmässa (och sjunga stycken jag inte kan).
Det blir en röst (hur den kommer låta, får vi höra).

Och igår var fint, väldigt fint. Ikväll blir det jazzspelning.

Äter frukt. Känner mig som en Beatles-medlem i min frisyr då mitt hår växer alldeles för långsamt. En helg full med förväntan ligger framför mig. Det kommer bli intensivt men absolut värt det.

Denna eftermiddag innebar Drama, som komplettering till min annars ganska teoretiska skolgång. Att få släppa kontrollen och kasta runt känslor i rummet (på ett mindre seriöst plan) var exakt vad jag behövde. Min kropp är fylld med ny energi (men mitt huvud är trött).

Resterande timmar av dagen: Ta djupa andetag och ta. det. lugnt.

Te. Den blå soffan. Chokladbollar (därefter: illamående).
Ord som flödar ur munnar som öppnas och stängs.
Tystnad som fylls ut med musik (som alltid).
Och den där känslan i kroppen som jag inte vill ha där.

Äter middag (yoghurt, flingor och apelsinjuice. påminner mer om en frukost faktiskt). Har stängt av hjärnan för dagen och resterande timmar ska spenderas med sådant som inte gnager för mycket i hjärncellerna.

I natt är det valvaka - USA går till val. Jag vet vem jag hoppas får sitta i Vita Huset de närmaste fyra åren.

Inom två veckor ramlar de ned genom brevinkastet. De kommer inte att vara runda i Harry Potteranda. Mitt glasögonpar nummer två.

Det var fint igår. Förutom att en vän fick med sig mina grejer (mobil, iPod osv) till sig. För tillfället är de i Nyköping men imorgon är de hemma igen.